Danmark. 

Sa jag inte det eller? Jo, det gjorde jag. 

Jag misstänkte att vårt härliga grannland skulle vinna tävlingen i år, och oj vad rätt jag hade. Älskar även Jennys åsikt: "Jag önskar att Danmark kunde vinna för det hade varit så jävla convenient" Ja, inte blir det långt att åka, tjugo minuter med tåget bara. Samma resa som jag kommer göra på torsdag eftermiddag, fast på andra hållet. 

Fick hemsk hemlängtan under "Welcome to Sweden"-sången. Dog och fangirlade under allt som hade med mitt älskade hemland att göra, och var helt utom mig av det bisarra i att se Felix Herngren och Måns Möller på BBC One. Men mitt favoritmement var i greenroom. Det kan ha med Eric Saade och hans hashtaggande att göra. Den killen är ju inte klok. Men det folk inte inser är att hashtag för Eric Saade är en hel religion, även om han inte kan stava till det (han hade på fredagen skrivit "haschtag" på twitter, och blivit anfallen av sina fans (och mig) och jag tror det gjorde att han hade ordet fast i huvudet och nervositeten gjorde att hjärnan gick på repeat och kunde bara skicka ett ord till talcentrum. Men vi visste ju redan innan att Eric Saade inte borde få prata i greenroom ("To be honest I really need to go to the toilet" - Eric, Düsseldorf 2011). Älskade i alla fall hela showen, som tittades på med Jenny och Eilidh (som gömde sig i kuddarna under Rumäniens bidrag och bad mig säga till när det var slut). Vi hade en egen poängräkning, och enligt oss skulle Danmark, Sverige och Finland vinna. 

Efter att spektaklet var över och jag satt i fosterställning för det är ännu ett år tills det börjar igen, var Jenny och jag intelligenta nog att titta på säsongsavslutningen av Doctor Who. Inte en bra idé. Jag hade märken efter mina egna naglar där de borrat in i min axel. Jag grät och skrek nästan av misstro och ilska och sorg och chock. Saker tog en oväntad riktning och jag var mycket överraskad och längtar ivrigt efter den 23e november.

Jag hörde även att Sverige tog VM-guld i hockey. Jag var inte speciellt överraskad, så grattis och bra gjort, men Sverige har väl tagit VM-guld så många gånger att det inte är en bedrift längre.

Något som jag däremot är stolt över och nästan fick mig att börja gråta, det är när jag hör Eilidh berätta för sin mamma hur hon och en kompis försökt övertala en klasskompis att det inte är något fel med att vara homosexuell. Tänk att en åttaåring har mer förstånd än många vuxna människor!

Jag kommer hem på torsdag, för två veckors semester. Semester i Sverige. Känns lite konstigt, men det är så det blir när man bor utomlands. Sverige är ju som sagt ett underbart land, även om jag sett bilder på hagel i Rottne. Mysigt. 

2 dagar tills jag är i Sverige

Klart slut, varulvstjut!

Hej Sverige (och alla andra länder också, antar jag)!

Jag tycker det är dags för mig att diskutera Eurovision Song Contest. Ni som följer mig på Twitter har nog märkt vad jag tycker om allt i allmänhet och även kommit fram till att jag är mentalt instabil. 

Jag är mycket imponerad av showen och sitter på nålar och biter på naglarna och tönt-fnittrar åt allt som har med Sverige att göra. Älskar Lynda från EBU ("What? We're in DENMARK?!") och freakade till och med över Darin igår (vad hände med min hata-darin-klubb?). Men jag är mest spänd över Eric Saade imorgon i finalen, och ber på mina bara och sönderbrända knän till BBC att de inte är totala glädjedödare och faktiskt visar mellanakterna, vilket de inte gjorde i tisdags (kan inte uttala mig om igår, jag tittade på SVTPlay och var en timma efter i programmet). Jag hoppas för BBC's skull att de förbättrar sig inför imorgon, för jag vill se Eric Saade skämma ut Sverige i green room. 

Har förresten friat till Finland och hoppas att Danmark vinner (så EBU inte behöver åka så långt, det är bara att ta tåget).

Men det är mer saker som hänt i mitt liv, fast egentligen inte. Förra veckan på Liberation Day (dagen då Tyskland gav upp sin ockupation av ön) lyckades jag ta mig till Elizabeth Castle med Eilidh. Det var riktigt fint där, och "båten" som tog oss ut till ön var supergullig. En soldat visade hur en musköt fungerade och demostrerade hur man slogs på den tiden. Det var visst bäst att skjuta folk i magen för då gick kulan rakt igenom och genom ännu fler fiender som stod bakom. Mycket intressant. 

Jag har även flagat lite, och kände mig som en orm när jag började dra loss skinn från vänstra låret. Har förhoppningsvis lärt mig av mitt misstag och kommer inte göra om det igen (fast om jag känner migsjälv så kommer jag bränna mig minst två gånger till i sommar). 

Jag firade förresten ettårig hjärntvättning in i One Direction's fanclub i måndags. Helt hemskt att tänka på, och jag kom på att allt är Danny Saucedos fel. Så jag slutar oroa mig och kastar mig istället desperat in på ticketmaster och skaffar biljetter till deras turné år 2014 i London (för vem vet ifall de kommer till Sverige eller Danmark denna gången, och jag vill se dem på Wembley). Vill uttrycka mitt ogillande av deras management-firma förresten. De har jobbat non-stop i tre år och åkt runt över hela världen med konstant press från alla håll och kanter och folk som drar i dem. Jag tycker synd om dem och tycker att de borde få i alla fall ett halvår ledigt. Ta det lugnt, spendera tid med sina familjer, chilla. Men det är ju bara min åsikt och ingen lyssnar ju på mig. Det är viktigare att Modest! kan mjölka ur så mycket pengar som möjligt ur fem killar som kommer vara ointressanta om tre år, än att de fem killarna mår bra.

Nog talat om saker som gör mig arg. Jag drog fram resväskorna i måndags och har börjat packa.

6 dagar tills jag är i Sverige (sju, om man räknar Skåne som eget land)

Klart slut, varulvstjut! 

Hej Sverige! (och Jersey, och Tjeckien, och Turkiet, och Skåne, och vilket land Du nu råkar befinna Dig i)

Jag har bytt namn på bloggen. Även på mitt officiella Twitter-konto. Jag känner mig mer speciell och astuff med detta namnet. Och tänk hur bra det kommer bli när jag är jättekänd och inte behöver köpa namnet från någon annan. Därför har jag gjort mig av med namnet Wiiimzy (i alla fall officiellt) och är nu MimmiOfficial på de sociala medier där det namnet passar mig. 

Fast det är ju inte vad jag vill prata om egentligen. Jag vill diskutera solbrännor, eller snarare den solbränna som börjar ligga på gränsen till helstekt på mitt vänstra lår (det högra låret är också brännt, men inte lika illa).  Axlarna är också hemska, de har en massa vita prickar och det gör jävulskt ont att lyfta armarna. Det gör ont i benen bara jag rör det,och när jag går och musklerna (för ja, jag är också förvånad, men jag har faktiskt muskler i benen) arbetar. Men är man dum nog att glömma solskyddsfaktor så får man väl skylla sig själv, eller hur?

Det är i alla fall underbart väder här på ön. Igår bestämde Jenny och jag oss för att ha en picknick, så vi tog med oss pepsi, kyckling, pringles, vindruvor, jordgubbar, vin, blåbär och godis och gick upp till Gorey Castle. Vi satt där i ganska många timmar och hade jättetrevligt och sjöng högt på svenska, vilket turisterna uppskattade.

När jag kom hem insåg jag mitt misstag och tog ett bad i aloe vera. 

Fast det viktigaste som händeri världen just nu är ju Eurovision. Nästa vecka drar spektaklet igång och vi får visa upp vårt underbara land. Jag längtar sjukt mycket, eftersom jag helt enkelt ÄLSKAR Eurovision Song Contest, så sjukt mycket. Nästan dags att byta namn på Twitter igen. Ja, det är det minsann. Så, nu är jag Schalgerbög igen. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska spendera dessa tre kvällar. Vill ju inte sitta helt ensam och kolla. Får lura hit Jenny eller nått. Synd att inte tvn i mitt rum fungerar, hmmm... får lösa detta på nått vis. 

Jag har i alla fall lyssnat igenom alla bidrag, eller i alla fall alla de som finns på Spotify. Mycket ointelligent av en del länders PR-team att inte lägga upp låtarna på Spotify förresten. Igenkänning är ju en stor fördel i en så stor tävling med så många låtar. Jag kommer ihåg när Elena Paparitsou vann för Grekland eftersom alla redan kände igen låten och hade hunnit lära sig tycka om den i ett par veckor innan finalen. Osmart av dem som inte lägger dem på Spotify. Mycket osmart. Men i alla fall, jag tycker att det finns många bra bidrag, fast Finland är min favorit. Egentligen borde jag även titta på bidragen på YouTube, men jag är inte säker på om jag vill det. Jag vill nästan att allt utom musiken ska vara en överraskning för mig när jag ser dem första gången i semifinalerna (och i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien och Tysklands fall, i finalen. Robin har vi ju redan sett typ en miljon gånger). 

Jag åker till Sverige om 18 dagar.

Klart slut, varulvstjut!

Long time, no see!

Det var nu en hel månad sedan jag var duktig och satte mig ner och skrev om hur livet är här på en lilla ön i Engelska Kanalen. Senast jag skrev var ju mina föräldrar här och det inlägget gills inte riktigt eftersom det var så oerhört kort. 

Vad har då hänt sedan dess? 

Väldigt mycket men ändå väldigt lite. Jag fick ju aldrig mina One Direction biljetter, men eftersom de har en hemsk management-byrå som tvingar dem att göra ÄNNU ett album i år, så kommer det antagligen vara en turné nästa år också, då jag inte alls vet var i världen jag kommer bo, eller om jag ens kommer tycka om de fem sjungande idioterna längre (men let's be honest, jag lyckades inte komma över dem än, så jag kommer nog vara kvar i deras grepp i ännu ett år, men inte av eget val). Men nu ska vi inte prata om pojkband som gör mig olycklig utan om helt andra saker.

Som ett pojkband som gör mig 100% lycklig istället! Union J, som släppte sin singel och video nu i veckan, och även kommer till min lilla ö i juli, då jag ska se dem. Är ganska extatisk över detta faktiskt, och att jag åker hem dagen efter, och att det är förbundsstämma två dagar efter det. Blir en hektisk vecka. 

Vad har vi mer att berätta? Jenny har flyttat hit, med min hjälp. Så nu är jag inte helt ensam längre (inte för att jag direkt var ensam innan, men saknade lite av mine Sverige-människor) och har någon att färga håret på (Jennys hår är jättefint nu!) och äta Love Hearts med. 

Har skaffat ny dator också förresten, en snäll sak med ett fungerade batteri (ni anar inte hur överlycklig jag är över detta, min gamla dator behövde vara strömansluten hela tiden), som tyvärr har Windows 8, vilken jag inte än blivit vän med, men vi kommer nog dit så småningom. Vi går i parterapi.

Partaj, Café Bärs, Robins och Nugammalt började, och jag har nu en så kallad "Kanal 5 kväll" vilket är måndagar, då jag tittar på samtliga dessa program (men inte Robins, det ser jag på söndagar) och skrattar (Partaj och Café Bärs) och lär mig nya saker (Nugammalt). Mycket trevlig liten rutin måste jag säga. 

Hade ju som sagt mina kära föräldrar här, och jag hade gjort en fin liten skylt till dem som jag hade med på flygplatsen. Grät lite när de kom ut genom dörrarna, men det är väl inget fel på det. 

Vi gick runt halva ön (nä, men typ ganska långt), vilket var jätteroligt, och jag fick leka med mammas kamera, som jag fortfarande har kvar (och inte har tagit så mycket kort som mamma nog ville att jag skulle, oh, well).

Vi åt tacos (ni fattar inte vilken lyx det är att få tacos på denna ön), och jag fick mig ett par till Converse och en jeansjacka (samt ännu ett par Converse som ligger i Sverige, vad har hänt med mig?) och hade det mycket härligt med människorna som uppfostrat mig till att bli en så socialt välanpassad person. 

Jag åker till Sverige om 23 dagar och kommer nog krama livet ur mina kära katter som jag saknar så otroligt mycket att jag nästan börjar gråta bara jag tänker på dem. De fyller förresten år imon. Grattis i förskott!

Det är förresten Valborg idag, vilket vi inte firar här på ön (konstigt eller hur?) så jag hoppas inte allt för många bränder startas (förutom de som ska vara startade, ni fattar vad jag menar) och inte för många fjortisar dricker sig fulla och somnar i diken. Jag hoppas det regnar. Ta det lugnt, hörrni! (de flesta är väl redan ute by now och ingen kommer läsa detta förrän imon, förutom Mickis, eftersom hon är hemma och "pluggar")

Men i alla fall, jag ska försöka vara mer frekvent i mitt skrivande, så ni vet vad jag hittar på här på ön.

Klart slut, varulvstjut!

Hejsan allihop!
Jag har varit utan dator ett par dagar, eftersom den bestämde sig för att sluta fungera. Men nu har jag en ny älskling, men sitter ändå och skriver detta på min telefon. Lite för att jag sitter är för lat för att hämta datorn, men mest eftersom jag har viktigare saker för mig.

MINA FÖRÄLDRAR ÄR HÄR!

Klart slut, varulvstjut!

Ja, som tiden flyger iväg. 

Nu börjar nästan känna av att mina föräldrar är här nästa vecka. Längtar jättemycket och kommer stå på flygplatsen med välkomstdrink och banderoll. Och med lila hår.

Lila. Eller nja... tyvärr inte alls så lila som det var menat utan mer svart-röd-lila-ish. Varför i hela fridens namn då då? Undrar ni. Jo, det var ju såhär:

One Direction, detta dumma pojkband som har hjärntvättat mig till att älska dem, berättade att de satte upp ännu en konsert i London den 6 april, under en helg jag var ledig, i en stad som inte är så svårt att ta sig till. Ni kanske kommer ihåg i höstas när jag satt och grät över att jag inte fick biljetter till denna turnén. Jag var alltså helt i extas och överlycklig för att jag kunde få en chans att se fem killar hoppa omkring och sjunga på en scen. Jag var nästan helt säker på att jag skulle få biljett (nästan lika säker som jag var på att Ulrik Den Glade skulle vinna Melodifestivalen, och vi vet ju hur det gick med det), så jag var modig nog att göra dealen "om jag får biljetter, rött hår, om jag inte får biljetter, lila hår" med Eilidh. 

Klockan 9.00 i lördagsmorse skulle biljetterna börja säljas. 

Klockan 8.30 sätter sig Mimmi framför datorn och hittar rätt sida som ska uppdateras kl 9.00, hon sitter redo med kontokort och har redan dagen innan kollat så det är tillräckligt med pengar på det. 

Medan Mimmi väntar sätter hon sig och surfar runt på de vanliga sidorna, Facebook, Twitter, Tumblr, Youtube. Klockan börjar närma sig 9 så Mimmi går in på hemsidan med biljetterna. 

Klockan 8.55 sitter Mimmi och är redo att uppdatera sidan så fort klockan slår 9.00

Klockan 8.59 bestämmer sig Mimmis dator att den är trött på sitt liv och stänger av sig själv. 

Klockan 9.04 sitter Mimmi i kö för att komma in på hemsidan fast på en annan dator.

Klockan 9.07 kommer Mimmi in på sidan och alla biljetter är slutsålda.

Klockan 9.08 har Mimmis dator blivit dödsdömd och väntar på sitt straff. 

Klockan 16.52 har Mimmi snyggt lila hår.

Ja, det är en mysig historia. Håret ser faktist inte så illa ut om jag trodde det skulle, och mormor såg en bild och approved så då är det okej och kan stanna. Blir jobbigt att färga varje månad för att slippa utväxten bara, men det klarar jag av.  Och så har jag en ny dator på väg till mig också, vilken min kära far skaffat åt mig och tar med sig från Sverige.  Så någon gång under nästa vecka kommer den hemska saken jag sitter och skriver på just nu bli krossad av en slägga. Kommer filmas och läggas upp på YouTube. 

8 dagar tills mamma och pappa är här

Klart slut, varulvstjut!

Hejsan, ja!

Dags för mig att snacka om Melodifestivalen. 

I år har det ju varit ett dåligt år, vilket jag uttryckte i mitt förra inlägg och även analyserade anledningarna till att det var så. Så istället för att jag ska sitta här och prata om vad som var dåligt, tänker jag istället prata om vad jag tyckte om resultatet och vad jag hade för förhoppningar. 

Jag skrev ju i förra inlägget att jag ville att Schlagergubbarna skulle vinna men trodde att Ulrik Den Glade skulle få en biljett till Malmö. Oj, vad fel jag hade!

Min magkänsla som var så bra förr i tiden var helt off, och jag skyller på att jag inte lever i Sverige och inte ser svenskars reaktioner och kommentarer så som jag gjort förut. Därför har min "Vad-Tycker-Sverige-Radar" slutat fungera som den ska, och jag känner att det ända jag kan göra för att bota detta problem är att flytta hem igen (Vilket jag inte kommer göra förrän i slutet på juli, förhoppningsvis innan Förbundsstämman börjar). Så jag får sitta här på ön och känna mig bortklippt ur Sverige. 

Men i alla fall. Det var en jättebra låt som vann och jag är imponerad av att en låt vinner som gått via Andra Chansen, fast jag tror även att det var därför den vann. Låten blir bättre ju fler gånger man hör den och den hann liksom sjunka in när den spelades tre gånger förra veckan. Älskade förresten Robins reaktion när han inte fattar att han vinner och alla bara hoppar på honom och kramas och kysser honom och han bara sitter som ett frågetecken och undrar vad som pågår. Supergulligt. 

Jag tror inte vi vinner Eurovision, men det är ju så vi vill ha det och jag kan predika om Friends Arena vs Malmö Arena en annan dag. 

Kommer ni förresten ihåg hur överlycklig och stöddig jag var förra veckan för att vi hade vår och blommor och skinande sol och allt var så underbart? 

Vågorna ligger på typ 3 meter och det snöar horisontellt. Det är viss det värsta snöovärdet Jersey någonsin upplevt sedan istiden. Skolor är stängda och inga vägar går att köra på förutom de allra största, som blivit skottade med den enda snöplogen som finns på ön. Så vi har haft det så mysigt i ett jättekallt hus där det blåser så mycket att innerdörrarna skallrar. Värmen är på 24 timmar om dygnet men jag ser ändå min andedräkt i mitt rum. Helt sjukt. Såg att Emma hade lagt upp en bild på Facebook med massa massa snö på. Jag tittade ut genom fönstret och insåg att det blåser så mycket här att snön inte kan ligga kvar på marken. 

Hoppas bara vädret klarnar upp och hinner bli asbäst innan mamma och pappa kommer hit, vilket förresten är om...

17 dagar 

Jag hoppas de har med sig mer Kexchoklad för jag har bara tre stycken kvar.

Klart slut, varulvstjut!

Oj. Kan vi bara ta och begrunda rubriken lite. 

Jag har varit på ön i sammanlagt etthundraen dagar. Det är lika många som antalet dalmatiner i en känd Disney-film från 1961 (och en inte riktigt lika känd roman från 1956). 

Det är jättemånga! Okej, det finns folk som varit på ön längre än vad jag har, men ändå. För mig är det ett stort steg. Jag känner mig uppvuxen och gammal.

Jag hade en existensiell kris för några veckor sedan när jag och Felicia satt och åt pannkakor på ett café. Jag insåg att jag i år fyller 20 år, vilket betyder att min gratis tandvård är försvunnen, jag får inte längre åka på halv biljett i Länstrafiken Kronoberg, jag får däremot handla på Systemet och jag är närmre  en fyrtioårskris än min födelse. Medellivslänged för kvinnor i Sverige är 83.63 år, vilket i stort sett betyder att jag levt nästan en fjärdedel av mitt liv. En fjärdedel är 25 %! Det är mer än procenttalet platser Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet har tillsammans i Riksdagen! Jag vet att jag känner många människor som är äldre än vad jag är som bara "Höhöhö, du är bara 19 du vet inte vad du pratar om. Larvigt att ha åldersnoja när man inte ens tagit lån på huset än." Var tyst, okej? Jag får ha en kris om jag vill, och säg inte att mina åsikter är mindre värda för jag är yngre, okej? Bra. Men det känns som om mitt liv skenar iväg, och jag har ingen riktig kontroll på det just nu. Åh, vad deppig jag låter, men jag är faktist ganska melankolisk över tanken på att bli äldre. Jag tycker jag har det bra som jag är. Jag gillar att vara tonåring. Jag har inte varit en sådan sär irriterande tonåringsom är ute och festar och dricker utköpt alkohol hela helgerna, utan en snäll tonåring med fester där standarddrickan var Coca Cola, med tacos och marrängswiss på menyn. Jag saknar detta lite. Eller ganska mycket. Det var mysigt att sitta hela natten på min altan och hitta på dumheter med mina högstadievänner. "Familjen" Haha. Oj, nu sitter jag här och blir nostalgisk. Låt oss prata om något annat.

Jag är ju duktig och går på gym och sådant nu för tiden, så min kära vän Uran lyckades dra med mig på spinning igår, fast själv dök hon inte upp, jag kände mig lite lurad först, men sedan kände jag ingenting förutom smärta. Jag kan ju lätt säga att spinning inte är något för mig och jag håller mig till crosstrainern, löpbandet och roddmaskinen. Emma och Uran får ha det så roligt i det läskiga lilla rummet som ger mig klaustrofobiska tankar. 

Våren är förresten här! Solen skiner, det är varmt nog att gå utan jacka och påskliljorna blommar. Jag gillar våren och hatten används. Jag saknar min samling solglasögon, men jag har två par och får hoppas att resten av dem kommer med i en väska från Sverige. 

Men det viktigaste: 

TA TAG I ERA LIV OCH RÖSTA PÅ ETT BRA BIDRAG I MELODIFESTIVALEN. JAG VILL INTE SKÄMMAS ÖVER MITT LAND, OKEJ?!

Vi ska se på finalen hos Uran på lördag (yay! Jag behöver inte vara ensam för en gång skull!). Schlagerdrottningen Mimmi kommer sitta på nålar och vara jätteirriterande. Jag kommer ihåg hur jobbig jag måste varit förra året, hemma hos Mickis och allt. Haha. Åh, vilka idéer jag hade. 

Jag kan ju säga till er som bryr er att jag skulle röstat på Ravaillacz. Om de vinner kommer jag vara överlycklig och jätteglad, men jag tror att Ulrik Munther kommer vinna. Han har det magiska startnumret 32, det är en bra låt, och han är inte Danny, så han kan ju inte komma tvåa. 

Så mitt tips är att Ulrik Munther vinner. Jag har inte kollat oddsen över det hela, jag litar mer på min magkänsla, så som att jag visste när Loreen vann i Sverige att hon även skulle vinna Eurovision. Jag har en bra magkänsla. 

Fast är det bara jag som är i allmänhet besviken på Melodifestivalen i år? Jag pratar om bidragen. Kanske låg ribban alldeles för högt förra året? Förra året var ett väldigt bra startfält, och jag hade flera favoriter (men vem lurar vi, jag hejade på Danny, för att han skulle få vinna och kramas med Eric Saade) men i år känns det hela lite meh. Jag antar att SVT inte vill vinna Eurovision två år i rad, vilket jag förstår, eftersom det är sjukt dyrt att arrangera en sådan stor tävling. 

Jag hade tänkt skriva ett litet rant om hur jag tycker folk är trångsynta när det kommer till värdarenan och värdstaden, man jag har redan skrivit jättemycket. Dags att avrunda här. 

23 dagar tills mama och pappa är här

Klart slut, varulvstjut!