Hej hopp!

Jag lovade ju att vara tillbaka nästa vecka, och det är nästa vecka nu! 

Idag flyttade mina fiskar hem till mig. Jag är mycket lycklig (men jag tror mina föräldrar är lyckligare) över att ha mina små vattenlevande djur hemma hos mig (och mina föräldrar är glada över att äntligen slippa dem), och ser fram emot att ha dem hos mig igen. 

De små barbarna var irriterande när jag skulle fånga dem och lägga dem i påsar, och är snabbare än blixten på att rymma undan håven. Men efter lite jobb så fick jag fast dem alla tre. Antikrist var som alltid enklast att få tag på. Bara att lyfta stenen han sitter på och putta lite på honom så simmar han ner i påsen. Alltid så snäll. Sushi har blivit långsam med år och storlek. Han brukade vara jättesvår att fånga, men idag lurade jag in honom i håven (som är hälften så stor som han själv) på bara två sekunder. Jag är för smart för honom, helt enkelt. 

Hahaha, jag lyckades skriva en hel paragraf bara om hur jag fångade mina fiskar idag. Tråkigt läsande. Att ni ens orkar med mitt babblande, eller rabblande kanske det ska vara? I all fall, onödig fakta som ni egentligen inte bryr er om. 

Jag är fortfarande sjuk. Jag trodde i lördags att jag blivit frisk och var lite besviken för att jag inte lyckats få tag på en biljett till finsittningen, men när jag vaknade på söndagen så tänkte jag att det nog var tur att jag stannade hemma kvällen innan, då näsan rann och jag hostade upp halva halsen. Mysigt. Jag har fortsatt hosta resten av veckan, och hostar fortfarande när jag skriver detta. Hemskt. 

Jag hade en föreläsning i akademiskt skrivande i tisdags. Kanske en av de mest onödiga och mest bortkastade timmarna jag någonsin spenderat i skolan. Eftersom jag har gått IB (ja, jag vet att jag inte fick mitt diploma förrän två år senare) vill jag ju ändå påstå att jag kan det här med hur man skriver en uppsats. Jag vet hur man skriver en rubrik, jag vet hur man delar upp paragrafer, jag vet hur man skriver en slutsats, jag vet hur man använder akademiskt språk, jag vet skillnaden på de och dem, och jag vet hur man REFERERAR. Men tydligen vet jag inte det. Jag vet att det kan verka som en oansenlig sak att bli irriterad över, men jag har lärt mig att använda ett referenssystem som är mycket bättre än det som används vid Linnéuniversitetet, och är stilrenare, mer logiskt samt inte stör läsaren. Men. Det får jag inte använda. Oxford är inte bra nog. Sånt är livet. 

Åkte hem till mina föräldrar i onsdags och gosade med allergibomberna (som säkert förvärrade hostan en del), som jag saknar ganska mycket, även om det är ganska skönt att inte ha klor som river in i halsen och kliar som fasen hela tiden.

Igår när jag var på stan i Växjö och letade efter en ny jacka och skickade smakråd till mina kära vänner, så valde de att inte svara utan att istället gå och ställa sig bakom mig så jag blir vettskrämd och oroar hela butiken. Älskar sådana vänner. Sedan drog de med mig att gå på Insidan Ut.

Insidan Ut är en sjukt bra film. Helt underbar. Redan tio minuter in i filmen började jag planera manuset till en uppföljare. Väldigt känslosam och insiktsfull film, där 3D glasögonen immade igen någonstans i mitten. Gå och se den (och se den på engelska)! 

Ja, då har vi raskt kommit tillbaka till idag, då jag flyttat mina fiskar och skaffat blommor. Nu är även min kära vän Emelie hemma hos mig, och vi ska slappa hela helgen (och jag ska nog hosta också) och ta det lugnt. Så skönt.

Vi sätter nog punkt där. Vi ses igen nästa vecka då jag åter igen berättar om mina äventyr i Kalmar.

Klart slut, varulvstjut!

Hej Sverige (och var just Du nu råkar befinna dig)!

Ja, då är jag tillbaka. Igen. *cue the sigh* Nej, men ärligt talat. Då jag faktiskt ska gå en journalistisk utbildning och faktiskt bli utbildad till en Riktig Journalist så kanske det är bra för mig att öva lite på skrivandet. Har inte skrivit riktigt på svenska på flera år. Även om det här är långt ifrån en Riktig Artikelserie så är det nog ett bra vis för mig att åter igen lära mig hur jag ska uttrycka mig i skrift.

Ni som då orkar läsa om mig och ens bryr er om mitt liv (de flesta sådana människor räknar jag med att jag pratar med minst en gång i månaden, så ni har nog koll ändå, men låt oss låtsas att det är andra människor jag inte pratar med så ofta som vill veta mer om mitt liv) kommer få inblick i mitt nya liv i Kalmar. 

Kalmar? Vaddå Kalmar? Jag trodde hon skulle till Malmö? Ja, så var ju planerna förra året, men när man inser att man valt helt fel program, så kanske det är bäst att hoppa av, vilket jag rådde en ny klasskompis i veckan. Men så är livet, man måste kunna göra fel ibland så man lär sig vad som är rätt.  Jag har hittat rätt nu. Det här är min plats. Jag har egen lägenhet (well, mina föräldrar har en lägenhet, men det är långt för dem att pendla till jobbet från Kalmar, så jag bor där själv), egen soffa, EGET KÖK, en hel, egen hög med doftljus men ingenting att tända dem med, två egna selfie-speglar, en egen lasersvärds-lampa och egen fransk balkong, men ingen egen katt att dela glädjen med (snyft, snyft).

Så ja, jag bor i Kalmar, går Journalistik och Medieproduktion, gör faktiskt anteckningar under föreläsningarna och råkade häva ur mig att jag ska bli nyhetsankare i Rapport. Vi får väl se hur det går med det. Bara jag får leda Melodifestivalen en dag så blir jag nöjd. 

Att börja universitetet är läskigt. Det är läskigt att börja prata med nya människor man inte känner. Men det har gått ganska bra ändå. Har varit med på delar av introduktionen arrangerad av studentföreningen, och lyckades bli sjuk idag, efter att ha stått utomhus i Kalmarsundsparken i fyra timmar igår kväll (det kan även ha varit från att jag badade i fontänen på Larmtorget i onsdags, men ingen vet) och väntat på att det skulle bli min grupps tur att gå den mystiska rundan. Men nu har jag hela helgen på mig att bli frisk (och läsa kurslitteratur, och skaffa en antensladd till tvn)

Det är även läskigt att lära sig en ny stad. Som tur är har jag cykel, smartphone och lite internet, så jag kan kolla upp vägar på Google Maps, och så har jag väääääldigt nära till skolan (fem minuter med cykel) och har insett att Kalmar är en väldigt nära stad. Ingenting är långt bort, och alla sträckor kan cyklas. Bra motion och bra för miljön (billigare och snabbare också, men det är inte lika avgörande faktorer (jo, det är det))! Jag brukar ju även vara stolt över mitt grymma lokalsinne, och det är nog också en stor fördel för mig när jag är helt ny. Om jag har hittat till en plats en gång, kommer jag helt klart att hitta dit igen. 

Ja, så kanske vi avslutar inlägget, och lovar om ett nytt nästa vecka (samma tid, samma kanal). Dessutom planerar jag att göra en liten video med en rundvandring i min lägenhet (den blir kort då jag bara har ett rum och kök) men det ska nog väntas med tills jag har möblerat om och fått in lite fler bokhyllor (det är helt galet hur mycket prylar jag har), då det fortfarande står fyra ouppackade flyttlådor i mitt rum. 

Klart slut, varulvstjut!

Hejsan hejsan!

Kom nyss ihåg att jag har den här saken liggande här på en server. Min blogg (som är bäst och updateras så sjukt ofta). Jag kan göra en liten snabb recap av vad som hänt i mitt liv sedan sist (men de som verkligen bryr sig hoppas jag frågar mig istället för att creepa på sociala medier för att ta reda på det).

Jag fyllde 20 (för jag har accepterat mitt öde att jag måste bli gammal), såg One Direction filmen (två gånger, men det talar vi inte om), blev besvarad av Phil Lester på Twitter, åkte till Bryssel, gick på gaybar, skaffade biljetter till One Directions konsert nästa år, firade ett år med körkort och fick jobb på McDonald's. Mitt liv är ganska awesome just nu, är ganska jättemycket nöjd med det mesta (att få göra en roadtrip i USA och äga en egen bil och vara helt totalt klar med IB hade ju varit jättebäst men man kan ju inte få allt här i livet). 

Jag kan berätta om den elaka spindeln i muggen. I natt när jag kom hem från jobbet och ville ta en jättestor kopp te så hittade jag en enorm spindel i muggen jag ville använda så jag blev jättesur. Det är väldigt oförskämt att bo i människors muggar utan att betala hyra. Squatter. Jag ställde muggen mitt på bordet och tog två vanliga muggar istället. I morse vaknade jag av att mamma skriker för hon hittar spindeln i muggen. Den har alltså inte rört sig på hela natten, inte bara oförskämd utan lat också! 

Snart är det ett år sedan jag åkte till Jersey. Tänk vad tiden går snabbt (även om den gick en timma saktare i natt). Snart är det till och med jul och glädje och nyår och 2014 och Sälen och ONE DIRECTION I KÖPENHAMN och min 21årsdag. Tid. Vilket abstrakt naturfenomen runt vilket hela vår existens kretsar. 

Nej, det var det jag ville säga idag. Hade kunnat spotta ut min åsikt om Idol, men jag avstår eftersom jag har bättre saker för mig. Som typ att... jag vet inte, vara lat och titta på Eva & Adam.

Klart slut, varulvstjut!

Hej Sverige!

Ja, som ni märker av titeln så är jag inte längre kvar på Jersey, utan hemma i mitt kära underbara Sverige. Visst kan det tänkas lite onödigt att ens skriva ett inlägg om det eftersom de enda som läser min blogg redan har träffat mig sedan jag kom hem, men det bryr vi oss inte så mycket om.

Jag är alltså hemma och har varit så i mer än en månad nu. Hur är då livet med den lata Mimmi som inte ens orkar skriva ett blogginlägg förrän en månad efter att något hänt? Jo, det är ganska chill. Söker jobb, har varit på förbundsstämma och Rixläger, har träffat Danny Saucedo, gick till min gamla gymnasieskola och saknade allt utom den enda läraren jag kommer ha igen. Så fyller jag ju 19 på söndag också, och att fylla år är ju alltid kul. Ska köra till Lund på fredag också, och att köra bil är ju bland det roligaste jag vet, speciellt när man lyssnar på Little Mix på högsta volym och sjunger med för full hals och ber att ingen kan höra en. 

Vad mer har hänt? One Direction släpper sin film och jag kommer gå och se den imorgon kväll efter jobbet. Det kommer vara jag och fjortisarna. Borde ta på mig min My Chemical Romance-tröja så de undrar vad i helvete jag gör där.  Sedan kan jag låtsas att jag köpt biljetter till fel film så alla blir irriterade på mig, men jag sitter där ändå, och när jag går ut har jag tagit av mig MCR-tröjan och har en "I love 1D" tröja på mig under och har skrivit NIALL, LOUIS, HARRY, LIAM och ZAYN i pannan. Alla kommer tro jag blivit övervunnen till den goda sidan från den onda (fast MCR var långt ifrån onda, de var bäst) och tycka det är ett mirakel. Vilken perfekt idé! 

För övrigt har mitt favoritkändispar (heterosexuella sektionen) förlovat sig. Alla Zayn-tjejer kan slänga sina "Future Mrs Malik"-tröjor eller skicka dem till Perrie. Är jättemycket lycklig och har varit en plåga på Twitter (även om jag alltid är en plåga på Twitter) under det hela. 

Ja, det var allt jag hade att säga idag tror jag. Vi ses allihopa, jag är ju hemma nu.

Klart slut varulvstjut!

Hej Sverige!

Tiden går verkligen alldeles för långsamt just nu. Jag känner hemresan närma sig, men inte fort nog. Jag saknar Sverige. Jag saknar grillkvällar, iste med frusna jordgubbar, att gosa med katterna, köra bil, att randomly bli meddragen hem till olika kompisar, min dator, mammas hemlagade mat, drickbart kranvatten, en helkroppsspegel i mitt rum, fiskarna, att kunna sätta sig i vardagsrummet och vara med i tv-tittande, planlösa diskussioner om science fiction med pappa. Jag saknar hem.

Fast det är ganska härligt här. Solen har skinit två veckor i rad vilket gör mig lycklig. Råkade gå nästan hela vägen in till stan förra onsdagen när jag lämnat Eilidh i skolan. Jag vet inte vad som hände jag var bara plötsligt i Georgetown och gick in på Waitrose och köpte juice.

Förra fredagen var jag ledig hela dagen och gick till Gorey och åt thaimat på stranden, mycket mysigt även om det blåste som in i norden. 

Jag var även ledig igår, men då gjorde jag ingenting alls. Såg på fem avsnitt av Doctor Who och drack iste. 

I tisdags började jag packa. Fasen vad mycket saker jag har dragit på mig sedan November! Kommer behöva skänka en halv resväska med kläder till välgörande ändamål för det inte får plats. Men det är lugnt. Mycket av kläderna använder jag inte ändå så varför dra det med sig liksom? 

I alla fall. Jag ville mest visa att jag fortfarande lever, även om jag faktiskt varit aktiv på Facebook denna veckan (yay me!)  och lagt upp en status (men som sagt tidigare, platsen att hitta mig på är Twitter, så om ni vill ha koll på mig, gå dit istället, klaga inte på att jag inte är på sidor jag inte gillar). 

Jag kommer ihåg tiderna när jag pratade om nyttiga saker på det här forumet. Jag gav mina åsikter på nyheter och världen i allmänhet. Jag saknar den tiden. Den var härlig. Nu pratar jag bara om vad jag gör här på den lilla ön i Engelska Kanalen. Ioförsig är den tiden snart över. För snart är jag hemma. 

Klart slut, varulvstjut!

3 dagar kvar på ön

Tjenare!

Ingen märkte ens att jag angav fel antal dagar på ön i förra inlägget. Jag tyckte att det lät som lite för lite när jag skrev det, men tänkte inte så mycket på det förrän nu, när jag börjar skriva rubriken och att etthundrasjuttiosju kommer som förslag när jag idag tänkt skriva något på etthundrafemtio. Men över tvåhundra dagar är ju helt sjukt! Kan inte fatta att jag varit här så länge, även om det ibland känns som jag alltid varit här. Jag saknar Sverige jättemycket nu och längtar verkligen till om tre veckor, då jag kommer hem och stannar där. 

Jenny åkte hem i lördags, så i fredags bestämde vi oss för att fira hennes sista kväll på ön. Bra idé. Eller kanske inte. 4 pints Strongbow på i stort sett fastande mage kanske inte var en jättebra idé. Men jag hade kul och vi hittade wifi i baren så resten av världen kunde skratta åt Mimmi i realtid (och Mimmi kunde spela Quizkampen mot en intet anande mamma). Men nog om det, det viktiga är att jag även blev sjuk och legat halvdäckad med feber tills idag (och jag mår fortfarande inte 100% okej, men kan vila hela dagarna för jag har assistans så det är lugnt). 

Färgade håret (igen) i torsdags, och är lite besviken på resultatet. Inte för att det ser hemskt ut, det ser jättebra ut, men för att det inte blev riktigt den färg jag ville ha. Hade hoppats på mer blått än svart, men det gör inte så mycket. 

Firade midsommar i min ensamhet eftersom både jag och Jenny jobbade, var arg på Danny Saucedo och Måns Zelmerlöw som under hela dagen lade upp underbara sommarbilder från midsommarfiranden, och hoppades att det började regna i hela landet. No offence. 

Annars? Inte mycket alltså. Har freakat över saker, men det är saker som ingen här bryr sig om, och ifall ni råkar bry er så har ni redan koll på dessa utflippningar (de flesta gäller ett pojkband) från andra medier. 

Hade en småskalig protest mot Instagram och vägrade updatera deras app eftersom de förstör för Vine genom att börja med videor, men gav idag upp och lät den updateras med alla andra appar (var för lat för att trycka på alla manuellt och tog alla på en gång istället). 

21 dagar tills jag åker hem!

Klart slut, varulvstjut!

Det var ju ett tag sedan nu!

Jag har inte bloggat på fyra veckor och inte varit särskillt aktiv på sociala medier (förutom Twitter, jag älskar Twitter) så folk har nog glömt bort att jag finns. 

Men lever man utan dator så gör man. För gissa vad min kära nya bästa kompis bestämde sig för att göra senare samma kväll som jag lade upp senaste inlägget? Just precis. Den dog och vaknade inte igen. Jag tog den till affären och sade "Hej, min dator är död. Hjälp mig?" och de försökte få igång den utan framgång. Jag fick valet mellan att få en ny eller skicka iväg den på lagning. Förlora alla filer och leva ett vanligt liv med fungerande dator eller hoppas på det bästa och skicka iväg den och förhoppningsvis behålla alla filer. Jag är en hemskt sentimental människa, och valde att skicka iväg den. "Den är färdig om tidigast två veckor" säger mannen som tar emot den. Awesome. Jag inser nu att jag kommer få leva utan dator tills den 23e juli. Fast jag har ju min gamla dator kvar här på ön. Den som inte ville ge mig biljetter till One Direction och ligger på hatlistan, fast sakta jobbar sig av den genom att ha alla gamla The Sims spel sparade. Men vet ni vad problemet mer är med den gamla datorn? Den vill inte koppla upp sig mot WiFi. Visst är mitt liv underbart? Okej, det finns verkligen folk som har det värre än jag här i världen, men jag tycker att detta är ganska jobbigt. Men jag hittade en nätsladd (sådana finns fortfarande! helt sjukt!) som jag kan koppla in mig med, så allt är inte pest och pina. 

Vad mer har hänt? Jag var ju i Sverige, hade roligt, KÖRDE BIL, träffade kompisar, KÖRDE MER BIL, träffade släktingar, SPELADE ZELDA (ni som följde mig på Twitter under de två dagarna var nog irriterade på mig) och skaffade ny telefon. I och med nya telefonen skaffade jag Instagram, Vine och började spela Quizkampen (mitt namn är mimmiofficial ifall ni vill slåss). 

Jag skaffade en tatuering förra veckan, något som min mor bara suckade åt (hade inte förväntat mig något annat faktiskt), och jag känner mig inte ett dugg tuffare (man blir inte tuff av tatueringar, Max, tuffheten kommer inifrån), utan glider på som jag brukar (heltufft, som vanligt). 

Vad mer? Emelie var ju och bodde hos mig förra veckan också, vilket var väldigt kul. Vi var i Jersey War Tunnels, där jag fick ledsaga Emelie och hålla henne i handen för hon tyckte det var läskigt. Lite skrämmande var det allt, men mest intressant och man fick sig en rejäl tankeställare. 

Mina föräldrar firade tjuoettårig bröllopsdag igår, och jag kände mig riktigt gammal. Jag röstar för att de ständigt ska fira tjugoettårig bröllopsdag, aldrig ett år mer, så jag slipper bli gammal (kommer ni ihåg min ålderskris för ett par månader sedan? Det har inte blivit mycket bättre). Nu låter det som om jag vill att de ska skiljas, vilket jag absolut inte vill! Mina föräldrar är mitt OTP, I'll go down with this ship.

Men i alla fall, dags att avrunda. Glad midsommar allihopa! Drink responsibly, make good choices and all that...

33 dagar tills jag kommer hem!

Klart slut, varulvstjut!

Hej Sverige!

Gissa var jag är! Okej, det kanske inte är så svårt att gissa eftersom jag räknat ner till dagen jag åker till Sverige och jag plötsligt inte skriver vilken dag på ön det är i rubriken.

Helt sant i alla fall, Mimmi befinner sig i Malmö, Skåne, Sverige (även om Sverige kan debatteras)!

Resan gick bra och jag har lyckats ta mig igenom fyra länder och tre passkontroller på mindre än nio timmar! Jag lyckades få med mig intressanta saker i handbagaget i två olika kontroller. En schweizerkniv och en tändare, samt saker som egentligen räknas som vätskor och borde ligga i en plastpåse (oops!). Så där ser ni hur bra security det är på Jersey och Gatwick airports!

Men det jag vill tala om är det som sitter framför mig på flyget just nu: en bebis. Jag är ju under övertygelsen om att barn under fem år inte borde släppas in på flygplan, och ifall de måste vara på ett så får de vara förvarade i ett ljudisolerat rum. "Men barnen måste ju få komma iväg och ha roligt de också" Mmm, eller hur. NEJ! Jag kan från egen erfarenhet säga att ett barn på fyra år kommer inte när det är tjugo ens komma ihåg att dess snälla föräldrar tog med sig sitt lilla barn till Holland. Så vad är meningen då? Är det inte bättre att stanna hemma och försöka ha trevligt runt omkring där man själv bor? Och ifall föräldrarna nu så gärna vill åka till Kreta, lämna barnet att bo hos mor- eller farföräldrar eller något liknande i en vecka. Det tror i alla fall jag skulle uppskattas mycket mer (mest av allt av medpassagerarna på planet). En femåring behöver inte vara en globetrotter. Jag tycker nästan ibland att det borde räknas som barnmisshandel att tvinga in en 14 månaders bebis i en flygkabin. Barn är mycket mindre tåliga mot tryckförändringar och att dra upp dem på 10 000 meters höjd tycker tillochmed jag är jobbigt ibland (påminner om hur jag grät av smärta i öronen när jag flög hem från London förra året vi denna tiden). Så jag kanske låter som en hemsk självisk tyrann som inte förstår hur världen fungerar, men jag bryr mig inte ett dugg. Jag tycker verkligen inte att barn borde flyga runt i halva världen (för att inte tala om alla sjukdommar som finns att hitta i många av de länder som svenskar gillar att åka till allra bäst. Tänk att en del föräldrar tar med sina bebisar som knappt är ett år gamla och utsätter dem för malaria och diverse sorters hepatit. Bra föräldraskap. Bra.) och jag vet att om jag får barn kommer jag inte låta dem flyga förrän de är minte fem år gamla. Innan dess ifall vi vill resa, så gör vi det med bil (eller svävare ifall det är uppfunnet) så vi i alla fall inte stör medresenärer, vilka kan må psykiskt dåligt av skrikande barn.

Klart slut, varulvstjut!

(detta skrevs på flyget mellan London och Köpenhamn, så jag vet inte helt säkert om hela resan verkligen gick bra)