Hejsan hejsan!

Vad imponerad jag blev av antalet läsare! Två dagar i rad med 3 läsare var! Rekord! Haha, att jag blir glad över sånt. Men det blir jag! Jag uppskattar att folk vill läsa min blogg, även om jag egentligen är emot hela konceptet. Men ändå så sitter det en liten överlycklig person i min hjärna och säger: "Ja! Någon gillar mig!" 

Dagens ämne är:

SJUKDOMMAR

Eller i alla fall min sjukdom just nu. Jag vaknade igår morse och kunde inte andas genom näsan, halsen kändes som ett minfält och frös som en nakenhund på Arktis- trots mitt dubbeltäcke! Jag visste däremot attjag var tvungen att gå till skolan, eftersom vi ligger mitt i två olika uppsatser som ska skickas iväg imon respektive på fredag. Jag valde därför att gå till skolan ändå och åt nästan en hel citron till lunch, men lyckades göra det jag skulle på lektionerna. Uppsatserna är i Teater och Engelska, och jag vet vad ni tänker nu: "Hur kan man ha uppatser i Teater?" Det undrade jag faktist också i början. Jag ska skriva en uppsats om hur jag gjorde när jag skrev manuset till en pjäs vi visade upp. Jag är i stort sett klar med uppsatsen nu, men jag är en lat person och började inte riktigt att jobba förrän förra veckan. I alla fall, jag är alltså hemma idag, eftersom jag inte har varken Teater eller Engelska idag, och mina vänner och min mor sade att det antagligen är bäst om jag är hemma och dricker fem liter juice och äter fler citroner. Så här sitter jag nu, i min säng med varma tofflor och morgonrock och dricker tropisk juice utan fruktkött. Ska inom kort förflytta mig in i vardagsrummet och titta på senaste avsnittet av Glee och äta pannkakor som blev över sedan i måndags. Kanske förtär lite glass också för att bedöva halsen. 

Dags att börja ladda upp inför Melodifestivalen!

Oj vad ni tycker jag är konstig och dum nu, och vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag älskar Melodifestivalen och allt som hör till. På lördag börjar spektaklet i Växjö och jag kommer sitta som klistrad vid tvn för att inte missa någonting! Jag kommer självklart rapportera allt här och live-blogga på twitter under programmet. Så se upp världen, för här kommer jobbiga wiiimzy och ska ta över världen! (jag heter wiiimzy på twitter också om någon skulle bry sig) Aja, nu har jag bloggat länge nog. Dags för C-vitamin-boost och Glee!

Tack och hej, leverpastej!

God morgon Jorden!

Nej, jag skojar. Jag vaknar inte nu. Jag har varit vaken nästan hela dagen, förutom i morse innan jag steg upp. Då vaknade jag. Nä, för att vara ärlig så bar jag inte vaken då heller. Jag vaknade någon gång ungefär när jag cyklade på cykelbanan och såg bussen köra från hållplatsen utan mig. Det var lite irriterande måste jag säga med tanke på att jag förra veckan bara lyckades komma i tid till skolan en enda dag. Min tidsoptimism börjar gör det svårt för mig. Det är bara att ställa alla klockor tio minuter för tidigt. Problemet löst. Bra, då kan vi gå över till Dagens Ämne:

PANNKAKOR

Fråga mig inte varför det blev Dagens Ämne. Men om någon skulle vara olydig och fråga ändå så skulle jag svara som följande: Jag är hungrig och min kära mor har nyss bakat pannkakor som jag och min trevliga familj inom kort kommer avnjuta med jordgubbsylt och mjölk. Helt allvarligt - det går inte dricka något annat än mjölk till pannkakor. Att dricka läsk eller vatten eller saft blir bara fel. Pannkakor innehåller så mycket mjölk att det måste ha mjölk som dryck till. Vad mer kan man säga om pannkankor? Jo, det är ju flera olika dialekter som säger olika om vad pannkakor heter. En del människor jag känner säger att de stora pannkakorna heter plättar. Där måste jag protestera. Alla vet att de små pannkakorna heter plättar och att de stora heter pannkakor. Sen har vi ju de mellanstora pannkakorna som är tjockare och luftigare. De heter Amerikanska pancakes och äts bäst med äkta kanadensisk lönnsirap. Åh, allt detta snack om mat gör mig hungrigare. Det är nog dags att äta snart hoppas jag. Om jag har tur blir det pannkakor över som jag kan äta imorgon när jag kommer hem från skolan, eller till frukost. Nä, nu tar jag och slutar skriva för just nu och återkommer senare med mer tråkigt prat om onödiga och ointressanta saker.

Tack och hej, leverpastej!

Long time no see!

Har nu inte varit duktig (eller så har jag det? Jag är ju emot det här med bloggar... Det tåls att tänka på) på en hel vecka! Jag har faktist varit lite duktig, jag har åkt på konferans i huvudstaden med min kära ungdomsorganisation och diskuterat vår framtid. Det var faktiskt riktigt roligt. Som vanligt träffar man folk från hela landet, byter dialekt och sover alldeles för lite. 

Jag sitter för tillfället mitt i ett parti Skitgubbe med min vän Sara, som har spårat ur totalt och bara skrattar åt ingenting. En annan vän som sitter bredvid påstår att Mikael Persbrandt är det snyggaste som vandrat på jorden sedan mänsklighetens begynnelse. Jag måste säga att jag inte håller med henne. Han är lite för gammal för att spela Hamilton om du frågar mig. Inte föra att jag sett filmen än, men det känns ändå fel. 

Andra intressanta saker som hänt i veckan? Jag klädde ju ut mig till Justin Bieber i torsdags på studentfesten. Jag måste säga att utklädningen var en success! Alla tyckte jag var smart och skrattade åt skämtet. Justin Beiber fick signera en killes tröja (Kladdpapper) och dansa med Katy Perry (min kompis) och hade en lyckad kväll. När vi ändå är inne på ämnet Justin Bieber så kan jag berätta om en sak som hände alldeles nyss (alltså, bokstavligen nyss): Det sitter tre tjejer i samma korridor som jag, och lyssnar på musik. Jag satt helt ihopsjunken på bänken och pratade med mina vänner, sedan sätter tjejerna på "Never Say Never" och jag skiner plötsligt upp som en sol och sjunger med. Hela korridoren, inklusive mig, brister ut i skratt. 

Jag har nu skrivit nästan ett helt inlägg och inser att jag fortfarande inte valt ett Dagens Ämne än. Fast det gör inget. Jag klarar mig utan ett Dagens Ämne. Jag ska nu överge skrivandet och ge mig in i ett parti Sjuan med mina kära klasskompisar. 

Tack och hej, leverpastej!

Hejsan svejsan!

Andra dagen i rad jag bloggar nu. Hmmm, inte bra för mitt rykte, nämen oj, vänta. Jag har ju inget rykte!

Vad härligt det känns att inte känna någon press över att behöva skriva asgrymma och asroliga inlägg hela tiden flera gånger om dagen. Har inte bestämt mig riktigt än för vad dagens ämne ska vara. Jag velar mellan Glee, musik, skolan och SOPA. Jag inser ju helt klart att det är SOPA som får mig att verka mest insatt i politik och får mig att låta vuxnare. Problemet är bara att jag inte riktigt har läst tillräckligt mycket om SOPA och politikernas resonemang bakom det för att kunna säga något mer än att enligt det jag läst och hört från folk i min omgivning så verkar det ganska dumt. Jag kan ju även inse att prata om skolan skulle få följderna att det är helt uppenbart vilket parti jag röstar på, vilket jag inte vill. Jag kommer sedan till ämnet musik vilket bara är ointressant eftersom det bara skulle bli en lista över band och artister jag gillar och kanske en motivation också. Det skulle inte alls vara intressant läsning. Men om jag skulle diskutera Glee skulle jag lämna ut en massa spoilers och uttrycka åsikter som folk helt enkelt inte bryr sig om. Jag låter därför dagen ämne bli:

INGENTING

Just det. Ingenting. Jag har inget dagens ämne. Jag pratar fritt, eller tekniskt sett så skriver jag fritt, men principen är densamma. Nu släpper jag alla hämningar och skriver om ingenting!

Men hur skriver man om ingenting? Man måste ju skriva om någonting, annars kan man ju inte skriva. Samma sak som om man inte kan prata om ingenting, eller göra ingenting. Som när någon frågar dig: "Vad du gjorde i helgen?" och du svarar: "Ingenting". Du måste ju ha gjort någonting. I alla fall andats, ätit och uträttat dina behov. "Ja, men ingenting förutom det." Jasså, satt du eller stod du upp när du åt? Satt du på toaletten hela helgen eller gick du till och från den? 

Folk missbrukar nog ordet "ingenting" lite för mycket. Istället för att bara säga "Ingenting" när folk frågar kan man ju lika gärna säga "Ingenting speciellt." För det kan ju vara sant. Men att leva här på jorden är väl speciellt, är det inte? Jag menar, vi är den enda planeten med liv i solsystemet (så vitt man vet, jag vågar inte uttala mig i frågan ifall Marsianerna kommer och invaderar och jag blir överbevisad), och det är väl ganska speciellt. 

För att nu faktist bryta mot mitt förra uttalande. Jag tänker diskutera utomjordigt liv. 

Jag sade lite förbigående i förra inlägget att jag är Whovian, vilket innebär att jag tycker mycket om tv-serien Doctor Who. För folk som inte vet (vilket många svenskar i min ålder inte gör), så är Doctor Who en serie som gått i flera hundra år på BBC (nej, inte flera hundra år, men den har kapaciteten att faktiskt gå i flera hundra år eftersom producenterna var jättesmarta i början av serien någon gång på 60-talet) och handlar om The Doctor, en utomjording från planeten Gallifrey (en planet som inte längre finns kvar, den var förstörd i ett krig för många år sedan) som har två hjärtan och åker omkring i universum med en eller flera mänskliga vänner i sin farkost TARDIS (Time And Relative Dimentions In Space). På grund av denna serie i kombination med många andra science-fiction-filmer, böcker och tv-serier tror jag starkt på utomjordiskt liv och kommer alltid hoppas på att jag får vara med den dagen då människorna uppfinner Warp-driften och Vulcans kontaktar oss, vilket jag förhoppningsvis får eftersom den uppfinns 2063 då jag fyller 70 år (jag är inte en Trekkie, min pappa och jag har diskuterat detta lite eftersom det är den "händelse" som ligger närmast in i framtiden och fortfarande verkar trolig) vilket inte är mycket i dagens samhälle. Jag tänker nog avsluta såhär, med hopp för framtiden.

Live long and prosper!

Hej hopp morotskaka!

Jag har varit lite inaktiv sedan i fredags, då min kära vän mickisdahl även omedvetande promotade mig *evil laugh* så bara därför blir hon promotad av mig (fast jag inte har några followers att promota för), men det är lugnt, det är ingen som bryr sig ändå *gråter stora tårar över att ingen älskar mig*. Nej, men allvarligt. Jag bryr mig ju som sagt inte. Jag bara bloggar för att ha ett centrum där jag kan säga (nästan) vad jag vill (jag skulle aldrig skriva nedvärderande saker om folk, eller kompromissa mina vänners privatliv, eller mitt eget för den delen). Idag tänkte jag att ämnet skulle vara:

STUDENTFESTER

För jag kan ju passa på att säga att jag är 18 år och går sista året på gymnasiet. Sista året på gymnasiet innebär ju som många kanske vet, studentfester. Nu på torsdag är det studentfest igen. Jag tror att det är den sjätte eller sjunde festen och jag har gått på två av de tidigare; Halloweenfesten och Julfesten. Denna gång är det bara treor på min skola som är inbjudna och temat är bokstaven K som första bokstaven i skolans namn. Jag behöver då klä mig efter gällande klädregler och klä ut mig till något som börjar på K. Jag funderade på Kanelbulle, Kakmonster, Kyrka, Ketchup, Keso, Katt, Kanin, Kalv, Ko och Kinderägg innan min vän nämnde att hon kan låna mig en lila hoodtröja av henne. Planen är nu att klä ut sig till en Kanadensare, och finns det en kanadensare lika känd som Justin Bieber?

Innan du svarar: "Ja, Jim Carrey, Michael J. Fox, Leslie Nielsen, William Shatner, Pamela Andersson, Bryan Adams och Celine Dion." Vill jag bara fråga dig vem som har överlägset flest visningar på ett videoklipp på YouTube någonsin? Just det: Justin Drew Bieber. Få inga idéer om att jag är ett fan. Knappast. Visst, han har kanske ett par bra låtar, inte för att jag kan komma på några just nu, men jag vill inte bli en "Belieber". Jag håller mig till Potterhead, Whovian, Gleek och Starkid. Men ändå: jag ska klä ut mig till Justin Bieber på festen. Det kommer bli helt Totally Awesome och sedan får jag gå upp tidigt på fredagsmorgonen för att åka på kurs inom världens bästa ungdomsorganisation. Det kommer bli jätteroligt att träffa folk från hela landet igen. Har inte träffat folk från andra distrikt sedan förbundsstämman i somras. Oj, oj, oj, oj, vad min mage nyss kurrade! Jag tror det är bäst jag tar och äter något, sedan är det dags att skriva en uppsats på 2000 ord. Vilken trevlig kväll detta blir!

Tack och hej, leverpastej!

Hej igen. 

Jag har märkt att jag är väldigt kritisk i mina inlägg. Jag inser att bara kritisera saker som jag inte gillar inte är bra, jag borde istället hylla det jag gillar. Jag tänkte därför idag skriva om något som ligger mig mycket varmt om hjärtat (eller i alla fall nära hjärnan). Dagens ämne är:

VIDSKEPLIGHET

Det är nämnligen så att jag råkar vara en ganska vidskeplig person. Jag måste gå omvägar kring A-brunnar, skulle aldrig få för mig att lägga nycklarna på bordet, spottar tre gånger över vänster axel när en svart katt korsar vägen, vägrar röra en person som fällt upp ett paraply inomhus i rädsla av att deras olycka ska smitta och fick panikattack när jag råkat förstöra en spegel. 

På grund av dessa psykiska defekter har jag en liten oro över dagens datum. Jag vet mycket väl om att alla bara säger att det är skrock och dumma idéer, men jag vågar inte utmana ödet, något som förbryllar mig eftersom jag knappt är rädd för någonting. Jag har inga fobier, till skillnad från min kära kusin som lider av allvarlig arachnofobi och inte klarar av att vara i samma rum som en levande spindel ens om den är mindre än en ärta och i taket på andra sidan rummet. 

Mina föräldrar är även de mycket förbryllade över min vidskeplighet. Ingen av dem är vidskeplig själv och bara skrattar åt mig när jag ber pappa slänga lite av saltet han spillt över vänstra axeln. Jag har på sista tiden utvärderat mitt eget beteende och min skrockfullhet och kommit till slutsatsen att min tro på det övernaturliga, vilket utvecklats av böcker och i synnerhet Harry Potter, fått mig att även tro på vidskepelse. 

Det är hur välutvecklad historien är som fått mig att tro på alla dessa dumheter. J.K Rowling har funnit förklaringar för en massa småsaker som får trollkarlsvärlden att passa in i vår värld på ett så bra sätt att jag faktiskt tror att allt i romanerna är sant. Jag ska inte gå in på hur mycket jag älskar Harry Potter och vad det är för detaljer det är som får mig att tro på allt, det skulle behövas flera sidor för att kunna förklara det. Min övertygelse om att Rowlings värld är verklig, eller kanske min önskan om att den var det, får mig att tro på det övernaturliga och tur. Jag räknar begreppet "tur" som en del av övernaturligheten eftersom den inte är bevisad att den finns. Nu kommer alla Star Wars-fans och säger: "There's no such thing as luck." imiterandes Alec Guinness röst. Då uppstår ju ett problem. Jag är ju inte bara Harry Potter-fan, jag är Star Wars-fan också!

Jag tänker till mitt försvar, och för att få behålla båda nörd-stämplarna, säga att det inte är en genomgående livssyn hos alla Jedi att det inte finns någonting som kan definieras som tur. Det är bara Obi-Wan som uttrycker sin personliga åsikt, en åsikt jag inte delar med honom. Alltså, kan vi kanske fastställa att tur faktiskt existerar, och om tur existerar, så finns det sätt att få den och bli av med den, därav vidskepligheten. 

Jag fastställer då, efter min otroligt omfattande (hahaha, nä) analys att min vidskeplighet är i högsta grad legitim. Jag tänker därför fortsätta leva som jag gör nu, utan att gå i terapi (sant, om vidskepligheten blir värre kan åtgärder behövas och jag kan bli skickad till hjärnskrynklare, men det oroar vi oss inte för nu!) och leva livet som alla andra jämnåriga. (Fast jag tänker titta på På Spåret, jag bryr mig inte om att folk tycker det är ett pensionärsprogram. Inte heller kommer jag sluta titta på Disney-filmer, de är inte alls bara för barn!)

Tack och hej, leverpastej!

Jaha. Nu sitter jag här igen, redo att slänga ur mig mina tankar som en äkta hycklare (jag kom på vad det heter på svenska, yay!).

Idag tänkte jag att ämnet skulle vara: 

SVENSKA SPRÅKET

Ja. För jag börjar bli riktigt irriterad på den dagliga våldtäkten svenskan utsätts för. Felstavningar, brist på kommatecken, felaktig grammatik och det värsta av allt: Särskrivningar.

Alla dessa tjej kompisar, sjuk sköterskor, telefon försäljare och taxi chaufförer. 

Jag har en Facebookvän som alltid missbrukar sitt modersmål.

Jag har en Face book vän som all tid miss brukar sitt moders mål.

Hur svårt kan det vara att hålla sig undan mellanslagstangenten? (mellan slags tangent en)

Det är även intressant när elkedjorna deklarerar att de har "mellan dags rea". Då hoppas jag ju verkligen att ni har nattöppet också.

Ibland så blir jag faktiskt riktigt mörkrädd när jag läser statusuppdateringar på Facebook och ser hur illa folk stavar. Eftersom jag generellt inte läser bloggar så kan jag inte kommentera på texterna där, men utifrån vad jag ser i rutan "I rampljuset" längst upp på sidan när jag skriver detta inlägg så kan jag nog säga att det är en genomgående trend på båda webbsidorna. Blir mest häpen blir jag nog över en blogg som erbjuder läsare att skriva dikter åt dem, men i texten stavar fel, ignorerar versaler och idkar särskrivning. Nej du tack, jag skriver nog hellre mina dikter själv. 

Jag har även en nära vän som jag länge har försökt undervisa i svenska. Detta är en jämnårig vän, med svenska föräldrar som bott i samma svenska ort i hela sitt liv och fått MVG i svenska på högstadiet. Hon kan inte skillnaden mellan de och dem och särskriver hela tiden, inte heller använder hon rätt böjningar på adjektiv. Men jag skyller inte på henne för att hon inte kan, hon är i alla fall medveten om det nu och har övergått till att skriva "dom" istället för "de/dem", eftersom det är akademiskt tillåtet nu för tiden (inte för att hon bryr sig om vad som är akademiskt tillåtet, hon vill bara att jag ska sluta tjata på henne). Jag skyller lite på hennes högstadielärare som inte hjälpt henne tidigare, markerat alla fel som gjorts i uppsatser och på prov, för att göra henne uppmärksam på det tidigare och kanske låtit mig slippa dessa sms och statusuppdateringar där hon grattar HV71 på "40 års dagen" och att det känns "så där" att stå på en byggnadsställning med 19000 andra personer i blåsväder.

"Men om det bara är i sms så är det väl inte så farligt. Alla stavar fel i sms, det måste väl du också göra?" kan man då säga. Och, ja, även jag stavar fel, men när jag gör det så suddar jag ut och skriver om. När jag inte vet hur ett ord stavas använder jag en synonym eller formulerar om meningen. Men bara för att det är ett sms är inte en ursäkt för att inte stava rätt, speciellt inte nu när alla har smartphones med inbyggt stavningsprogram.

"Men om man har dyslexi då? Eller om man är ny i Sverige och inte har lärt sig språket än?" Ju mer anledning för oss som inte ingår i dessa kategorier att stava rätt och använda grammatiken som den ska. Jag tror personligen att jag skulle ha det lättare att ta mig in i ett samhälle om jag kunde språket, och att jag skulle lära mig språket lättare om alla använde samma regler för hur ord stavas. Men det är ju som sagt bara en personlig teori. 

Och nu hade jag tänkt lägga in ett till citat och överbevisat det med mina skarpa observationer av samhället, men jag var så upptagen med att skriva förra stycket utan att låta för elak eller förolämpande, så jag glömde bort alltihopa. Jag fastnar väldigt lätt i ögonblicket ser du. Jag tror i alla fall att det är dags att avsluta dagens inlägg. 

Tack och hej, leverpastej!

Shit. Asså hej liksom.

Jag startade alltså en blogg nyss. Jag vet inte ens varför. Jag antar att jag är lite självupptagen precis som alla andra som bloggar stup i kvarten och alltid måste göra sin åsikt hörd. Don't get me wrong, jag tycker att det är bra med yttrandefrihet och sånt roligt som gör att jag kan säga att jag tycker alla med gröna hattar är idioter (det tycker jag inte, det är bra ett exempel), men ibland går det överstyr. Ibland känns det som om folk bara tycker saker för att tycka något, utan egentligen tänka på vad det är man säger. 

Jag har alltid ansett att alla bloggare är ganska självupptagna över att lägga upp en dagbok på nätet och tro att alla vill läsa vad de skriver. Men jag har på senare tid övergått till att bara förakta de som bara skriver om sina asgrymma fester i San Tropez och om sina fantastiska plastikingrepp som får dem att se ut som ankor. Jag förstår de som bloggar om sin resa jorden runt så deras familj och vänner kan hålla koll på vad de gör och hålla kontakt under en längre tid, jag förstår dem som bloggar om film, musik och kultur, tekniska framsteg och vetenskapliga under. Jag till och med respekterar dem och skulle, om jag hade ork, till och med tänka mig att läsa dem. Men att bara blogga om att "omygod jag blev så jääääävla full i helgeeen mina vänner fick bära mej ut från klubben hoppas ja hittar mina trosor snart" är bara... tja, korkat. Men det som är ännu värre: Att folk faktiskt LÄSER dessa bloggar. Jag vet vad du tänker nu: "Men hur kan han/hon veta vad bloggarna handlar om när han/hon föraktar dem? Då måste han/hon ju läsa dem han/hon med? Dessutom är det roligt att läsa dem och skratta åt hur knäppa bloggarna är." Touché my friend! Du har helt rätt! Jag HAR faktist läst bloggar, i samlad grupp med mina minst sagt underliga kompisar och skrattat åt vartenda ord i texten. Det ÄR roligt att göra narr av dessa bloggare, det som oroar mig är att folk läser för de tycker det är bra, det som skrivs. Det som oroar mig ännu mer är att unga barn, för det mesta flickor, tror att världen måste vara som det de läser i bloggarna. Som ungdomsledare för barn mellan 7 och 15 år så ser jag en förändring i mentalitet från när jag själv var i deras ålder. När jag var 12 år så var det nästan ingen i min klass som hade mobiltelefon, de tjejer som hade smink ansågs vara bimbos (jag vet att det inte var okej att tycka så, men det var den inställningen jag och mina vänner hade då) och vi såg inte på filmer som var femtonårsgräns på. Nu har de flesta tolvåringar jag träffar en iPhone eller avancerad Android-mobil, de flickor som inte använder smink retas och jag blir frågad vad jag tycker om filmer som Saw och Paranormal Activity. Jag förstår att det är ett generationsskifte på gång och att medieåldern vi lever i har bättre teknik utvecklad på de sex år som förflutit sedan jag var 12 år. Jag undrar bara var det ska sluta och kommer nu säga något som min kära vän Johan skulle bli mycket stolt över: Det var nog bättre förr.

Jag minns tiden då alla kollade på Disney Dags och ingen hade hört talas om Hannah Montana. Jag minns när alla tjejer slogs om vilken Backstreet Boy som var snyggast och ingen hade hört talas om Nick, Joe och Kevin. Jag minns när alla killar spelade om de 251 olika Pokémons som fanns, innan antalet steg till 649 stycken.

Det var ganska härligt att leva där i grännslandet mellan första och andra årtusendet. 

Oj vad poetisk jag blev där i slutet. Vem hade kunnat tro det om mig? Inte jag i alla fall. 

Jag tror jag borde gå tillbaka till ämnet och fortsätta min kritik mot bloggar. Men jag är vad engelsmännen kallar för "A hypocrite" (jag kom inte på vad det heter på svenska och är alldeles för lat för att söka upp betydelsen eller rätta stavningen på internet) jag sitter ju själv här och skriver på vaddå? Just det: En BLOGG. *slår mig själv i pannan för jag är så dum* Vilket betyder att jag inte är mycket bättre själv. Men jag tänker ändå fortsätta skriva här för att lätta på trycket när jag blir irriterad på saker, eller när jag är glad över saker, eller bara när jag känner för att skriva osammanhängande texter om saker potatismos jag inte en gnu. Där ser ni! Jag skriver konstigt, men jag stavar i alla fall rätt och beaktar svensk grammatik. Det är bättre än många andra här i bloggvärlden (wink, wink till min kära vän Mickis).

Jag skall icke våldta svenska språket! I alla fall. Nu har jag skrivit lite väl länge. Dags att inte göra läxor och faila skolan! :D

Tack och hej, leverpastej!