Hej Sverige!

Gissa var jag är! Okej, det kanske inte är så svårt att gissa eftersom jag räknat ner till dagen jag åker till Sverige och jag plötsligt inte skriver vilken dag på ön det är i rubriken.

Helt sant i alla fall, Mimmi befinner sig i Malmö, Skåne, Sverige (även om Sverige kan debatteras)!

Resan gick bra och jag har lyckats ta mig igenom fyra länder och tre passkontroller på mindre än nio timmar! Jag lyckades få med mig intressanta saker i handbagaget i två olika kontroller. En schweizerkniv och en tändare, samt saker som egentligen räknas som vätskor och borde ligga i en plastpåse (oops!). Så där ser ni hur bra security det är på Jersey och Gatwick airports!

Men det jag vill tala om är det som sitter framför mig på flyget just nu: en bebis. Jag är ju under övertygelsen om att barn under fem år inte borde släppas in på flygplan, och ifall de måste vara på ett så får de vara förvarade i ett ljudisolerat rum. "Men barnen måste ju få komma iväg och ha roligt de också" Mmm, eller hur. NEJ! Jag kan från egen erfarenhet säga att ett barn på fyra år kommer inte när det är tjugo ens komma ihåg att dess snälla föräldrar tog med sig sitt lilla barn till Holland. Så vad är meningen då? Är det inte bättre att stanna hemma och försöka ha trevligt runt omkring där man själv bor? Och ifall föräldrarna nu så gärna vill åka till Kreta, lämna barnet att bo hos mor- eller farföräldrar eller något liknande i en vecka. Det tror i alla fall jag skulle uppskattas mycket mer (mest av allt av medpassagerarna på planet). En femåring behöver inte vara en globetrotter. Jag tycker nästan ibland att det borde räknas som barnmisshandel att tvinga in en 14 månaders bebis i en flygkabin. Barn är mycket mindre tåliga mot tryckförändringar och att dra upp dem på 10 000 meters höjd tycker tillochmed jag är jobbigt ibland (påminner om hur jag grät av smärta i öronen när jag flög hem från London förra året vi denna tiden). Så jag kanske låter som en hemsk självisk tyrann som inte förstår hur världen fungerar, men jag bryr mig inte ett dugg. Jag tycker verkligen inte att barn borde flyga runt i halva världen (för att inte tala om alla sjukdommar som finns att hitta i många av de länder som svenskar gillar att åka till allra bäst. Tänk att en del föräldrar tar med sina bebisar som knappt är ett år gamla och utsätter dem för malaria och diverse sorters hepatit. Bra föräldraskap. Bra.) och jag vet att om jag får barn kommer jag inte låta dem flyga förrän de är minte fem år gamla. Innan dess ifall vi vill resa, så gör vi det med bil (eller svävare ifall det är uppfunnet) så vi i alla fall inte stör medresenärer, vilka kan må psykiskt dåligt av skrikande barn.

Klart slut, varulvstjut!

(detta skrevs på flyget mellan London och Köpenhamn, så jag vet inte helt säkert om hela resan verkligen gick bra)

Danmark. 

Sa jag inte det eller? Jo, det gjorde jag. 

Jag misstänkte att vårt härliga grannland skulle vinna tävlingen i år, och oj vad rätt jag hade. Älskar även Jennys åsikt: "Jag önskar att Danmark kunde vinna för det hade varit så jävla convenient" Ja, inte blir det långt att åka, tjugo minuter med tåget bara. Samma resa som jag kommer göra på torsdag eftermiddag, fast på andra hållet. 

Fick hemsk hemlängtan under "Welcome to Sweden"-sången. Dog och fangirlade under allt som hade med mitt älskade hemland att göra, och var helt utom mig av det bisarra i att se Felix Herngren och Måns Möller på BBC One. Men mitt favoritmement var i greenroom. Det kan ha med Eric Saade och hans hashtaggande att göra. Den killen är ju inte klok. Men det folk inte inser är att hashtag för Eric Saade är en hel religion, även om han inte kan stava till det (han hade på fredagen skrivit "haschtag" på twitter, och blivit anfallen av sina fans (och mig) och jag tror det gjorde att han hade ordet fast i huvudet och nervositeten gjorde att hjärnan gick på repeat och kunde bara skicka ett ord till talcentrum. Men vi visste ju redan innan att Eric Saade inte borde få prata i greenroom ("To be honest I really need to go to the toilet" - Eric, Düsseldorf 2011). Älskade i alla fall hela showen, som tittades på med Jenny och Eilidh (som gömde sig i kuddarna under Rumäniens bidrag och bad mig säga till när det var slut). Vi hade en egen poängräkning, och enligt oss skulle Danmark, Sverige och Finland vinna. 

Efter att spektaklet var över och jag satt i fosterställning för det är ännu ett år tills det börjar igen, var Jenny och jag intelligenta nog att titta på säsongsavslutningen av Doctor Who. Inte en bra idé. Jag hade märken efter mina egna naglar där de borrat in i min axel. Jag grät och skrek nästan av misstro och ilska och sorg och chock. Saker tog en oväntad riktning och jag var mycket överraskad och längtar ivrigt efter den 23e november.

Jag hörde även att Sverige tog VM-guld i hockey. Jag var inte speciellt överraskad, så grattis och bra gjort, men Sverige har väl tagit VM-guld så många gånger att det inte är en bedrift längre.

Något som jag däremot är stolt över och nästan fick mig att börja gråta, det är när jag hör Eilidh berätta för sin mamma hur hon och en kompis försökt övertala en klasskompis att det inte är något fel med att vara homosexuell. Tänk att en åttaåring har mer förstånd än många vuxna människor!

Jag kommer hem på torsdag, för två veckors semester. Semester i Sverige. Känns lite konstigt, men det är så det blir när man bor utomlands. Sverige är ju som sagt ett underbart land, även om jag sett bilder på hagel i Rottne. Mysigt. 

2 dagar tills jag är i Sverige

Klart slut, varulvstjut!

Hej Sverige (och alla andra länder också, antar jag)!

Jag tycker det är dags för mig att diskutera Eurovision Song Contest. Ni som följer mig på Twitter har nog märkt vad jag tycker om allt i allmänhet och även kommit fram till att jag är mentalt instabil. 

Jag är mycket imponerad av showen och sitter på nålar och biter på naglarna och tönt-fnittrar åt allt som har med Sverige att göra. Älskar Lynda från EBU ("What? We're in DENMARK?!") och freakade till och med över Darin igår (vad hände med min hata-darin-klubb?). Men jag är mest spänd över Eric Saade imorgon i finalen, och ber på mina bara och sönderbrända knän till BBC att de inte är totala glädjedödare och faktiskt visar mellanakterna, vilket de inte gjorde i tisdags (kan inte uttala mig om igår, jag tittade på SVTPlay och var en timma efter i programmet). Jag hoppas för BBC's skull att de förbättrar sig inför imorgon, för jag vill se Eric Saade skämma ut Sverige i green room. 

Har förresten friat till Finland och hoppas att Danmark vinner (så EBU inte behöver åka så långt, det är bara att ta tåget).

Men det är mer saker som hänt i mitt liv, fast egentligen inte. Förra veckan på Liberation Day (dagen då Tyskland gav upp sin ockupation av ön) lyckades jag ta mig till Elizabeth Castle med Eilidh. Det var riktigt fint där, och "båten" som tog oss ut till ön var supergullig. En soldat visade hur en musköt fungerade och demostrerade hur man slogs på den tiden. Det var visst bäst att skjuta folk i magen för då gick kulan rakt igenom och genom ännu fler fiender som stod bakom. Mycket intressant. 

Jag har även flagat lite, och kände mig som en orm när jag började dra loss skinn från vänstra låret. Har förhoppningsvis lärt mig av mitt misstag och kommer inte göra om det igen (fast om jag känner migsjälv så kommer jag bränna mig minst två gånger till i sommar). 

Jag firade förresten ettårig hjärntvättning in i One Direction's fanclub i måndags. Helt hemskt att tänka på, och jag kom på att allt är Danny Saucedos fel. Så jag slutar oroa mig och kastar mig istället desperat in på ticketmaster och skaffar biljetter till deras turné år 2014 i London (för vem vet ifall de kommer till Sverige eller Danmark denna gången, och jag vill se dem på Wembley). Vill uttrycka mitt ogillande av deras management-firma förresten. De har jobbat non-stop i tre år och åkt runt över hela världen med konstant press från alla håll och kanter och folk som drar i dem. Jag tycker synd om dem och tycker att de borde få i alla fall ett halvår ledigt. Ta det lugnt, spendera tid med sina familjer, chilla. Men det är ju bara min åsikt och ingen lyssnar ju på mig. Det är viktigare att Modest! kan mjölka ur så mycket pengar som möjligt ur fem killar som kommer vara ointressanta om tre år, än att de fem killarna mår bra.

Nog talat om saker som gör mig arg. Jag drog fram resväskorna i måndags och har börjat packa.

6 dagar tills jag är i Sverige (sju, om man räknar Skåne som eget land)

Klart slut, varulvstjut! 

Hej Sverige! (och Jersey, och Tjeckien, och Turkiet, och Skåne, och vilket land Du nu råkar befinna Dig i)

Jag har bytt namn på bloggen. Även på mitt officiella Twitter-konto. Jag känner mig mer speciell och astuff med detta namnet. Och tänk hur bra det kommer bli när jag är jättekänd och inte behöver köpa namnet från någon annan. Därför har jag gjort mig av med namnet Wiiimzy (i alla fall officiellt) och är nu MimmiOfficial på de sociala medier där det namnet passar mig. 

Fast det är ju inte vad jag vill prata om egentligen. Jag vill diskutera solbrännor, eller snarare den solbränna som börjar ligga på gränsen till helstekt på mitt vänstra lår (det högra låret är också brännt, men inte lika illa).  Axlarna är också hemska, de har en massa vita prickar och det gör jävulskt ont att lyfta armarna. Det gör ont i benen bara jag rör det,och när jag går och musklerna (för ja, jag är också förvånad, men jag har faktiskt muskler i benen) arbetar. Men är man dum nog att glömma solskyddsfaktor så får man väl skylla sig själv, eller hur?

Det är i alla fall underbart väder här på ön. Igår bestämde Jenny och jag oss för att ha en picknick, så vi tog med oss pepsi, kyckling, pringles, vindruvor, jordgubbar, vin, blåbär och godis och gick upp till Gorey Castle. Vi satt där i ganska många timmar och hade jättetrevligt och sjöng högt på svenska, vilket turisterna uppskattade.

När jag kom hem insåg jag mitt misstag och tog ett bad i aloe vera. 

Fast det viktigaste som händeri världen just nu är ju Eurovision. Nästa vecka drar spektaklet igång och vi får visa upp vårt underbara land. Jag längtar sjukt mycket, eftersom jag helt enkelt ÄLSKAR Eurovision Song Contest, så sjukt mycket. Nästan dags att byta namn på Twitter igen. Ja, det är det minsann. Så, nu är jag Schalgerbög igen. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska spendera dessa tre kvällar. Vill ju inte sitta helt ensam och kolla. Får lura hit Jenny eller nått. Synd att inte tvn i mitt rum fungerar, hmmm... får lösa detta på nått vis. 

Jag har i alla fall lyssnat igenom alla bidrag, eller i alla fall alla de som finns på Spotify. Mycket ointelligent av en del länders PR-team att inte lägga upp låtarna på Spotify förresten. Igenkänning är ju en stor fördel i en så stor tävling med så många låtar. Jag kommer ihåg när Elena Paparitsou vann för Grekland eftersom alla redan kände igen låten och hade hunnit lära sig tycka om den i ett par veckor innan finalen. Osmart av dem som inte lägger dem på Spotify. Mycket osmart. Men i alla fall, jag tycker att det finns många bra bidrag, fast Finland är min favorit. Egentligen borde jag även titta på bidragen på YouTube, men jag är inte säker på om jag vill det. Jag vill nästan att allt utom musiken ska vara en överraskning för mig när jag ser dem första gången i semifinalerna (och i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien och Tysklands fall, i finalen. Robin har vi ju redan sett typ en miljon gånger). 

Jag åker till Sverige om 18 dagar.

Klart slut, varulvstjut!