Shit. Asså hej liksom.

Jag startade alltså en blogg nyss. Jag vet inte ens varför. Jag antar att jag är lite självupptagen precis som alla andra som bloggar stup i kvarten och alltid måste göra sin åsikt hörd. Don't get me wrong, jag tycker att det är bra med yttrandefrihet och sånt roligt som gör att jag kan säga att jag tycker alla med gröna hattar är idioter (det tycker jag inte, det är bra ett exempel), men ibland går det överstyr. Ibland känns det som om folk bara tycker saker för att tycka något, utan egentligen tänka på vad det är man säger. 

Jag har alltid ansett att alla bloggare är ganska självupptagna över att lägga upp en dagbok på nätet och tro att alla vill läsa vad de skriver. Men jag har på senare tid övergått till att bara förakta de som bara skriver om sina asgrymma fester i San Tropez och om sina fantastiska plastikingrepp som får dem att se ut som ankor. Jag förstår de som bloggar om sin resa jorden runt så deras familj och vänner kan hålla koll på vad de gör och hålla kontakt under en längre tid, jag förstår dem som bloggar om film, musik och kultur, tekniska framsteg och vetenskapliga under. Jag till och med respekterar dem och skulle, om jag hade ork, till och med tänka mig att läsa dem. Men att bara blogga om att "omygod jag blev så jääääävla full i helgeeen mina vänner fick bära mej ut från klubben hoppas ja hittar mina trosor snart" är bara... tja, korkat. Men det som är ännu värre: Att folk faktiskt LÄSER dessa bloggar. Jag vet vad du tänker nu: "Men hur kan han/hon veta vad bloggarna handlar om när han/hon föraktar dem? Då måste han/hon ju läsa dem han/hon med? Dessutom är det roligt att läsa dem och skratta åt hur knäppa bloggarna är." Touché my friend! Du har helt rätt! Jag HAR faktist läst bloggar, i samlad grupp med mina minst sagt underliga kompisar och skrattat åt vartenda ord i texten. Det ÄR roligt att göra narr av dessa bloggare, det som oroar mig är att folk läser för de tycker det är bra, det som skrivs. Det som oroar mig ännu mer är att unga barn, för det mesta flickor, tror att världen måste vara som det de läser i bloggarna. Som ungdomsledare för barn mellan 7 och 15 år så ser jag en förändring i mentalitet från när jag själv var i deras ålder. När jag var 12 år så var det nästan ingen i min klass som hade mobiltelefon, de tjejer som hade smink ansågs vara bimbos (jag vet att det inte var okej att tycka så, men det var den inställningen jag och mina vänner hade då) och vi såg inte på filmer som var femtonårsgräns på. Nu har de flesta tolvåringar jag träffar en iPhone eller avancerad Android-mobil, de flickor som inte använder smink retas och jag blir frågad vad jag tycker om filmer som Saw och Paranormal Activity. Jag förstår att det är ett generationsskifte på gång och att medieåldern vi lever i har bättre teknik utvecklad på de sex år som förflutit sedan jag var 12 år. Jag undrar bara var det ska sluta och kommer nu säga något som min kära vän Johan skulle bli mycket stolt över: Det var nog bättre förr.

Jag minns tiden då alla kollade på Disney Dags och ingen hade hört talas om Hannah Montana. Jag minns när alla tjejer slogs om vilken Backstreet Boy som var snyggast och ingen hade hört talas om Nick, Joe och Kevin. Jag minns när alla killar spelade om de 251 olika Pokémons som fanns, innan antalet steg till 649 stycken.

Det var ganska härligt att leva där i grännslandet mellan första och andra årtusendet. 

Oj vad poetisk jag blev där i slutet. Vem hade kunnat tro det om mig? Inte jag i alla fall. 

Jag tror jag borde gå tillbaka till ämnet och fortsätta min kritik mot bloggar. Men jag är vad engelsmännen kallar för "A hypocrite" (jag kom inte på vad det heter på svenska och är alldeles för lat för att söka upp betydelsen eller rätta stavningen på internet) jag sitter ju själv här och skriver på vaddå? Just det: En BLOGG. *slår mig själv i pannan för jag är så dum* Vilket betyder att jag inte är mycket bättre själv. Men jag tänker ändå fortsätta skriva här för att lätta på trycket när jag blir irriterad på saker, eller när jag är glad över saker, eller bara när jag känner för att skriva osammanhängande texter om saker potatismos jag inte en gnu. Där ser ni! Jag skriver konstigt, men jag stavar i alla fall rätt och beaktar svensk grammatik. Det är bättre än många andra här i bloggvärlden (wink, wink till min kära vän Mickis).

Jag skall icke våldta svenska språket! I alla fall. Nu har jag skrivit lite väl länge. Dags att inte göra läxor och faila skolan! :D

Tack och hej, leverpastej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hopp! Jag lovade ju att vara tillbaka nästa vecka, och det är nästa vecka nu!    Idag flyttade mina fiskar hem till mig. Jag är mycket lycklig (men jag tror mina föräldrar är lyckligare) över att ha mina små vattenlevande djur hemma hos mig...

Hej Sverige (och var just Du nu råkar befinna dig)! Ja, då är jag tillbaka. Igen. *cue the sigh* Nej, men ärligt talat. Då jag faktiskt ska gå en journalistisk utbildning och faktiskt bli utbildad till en Riktig Journalist så kanske det är bra för ...

Hejsan hejsan! Kom nyss ihåg att jag har den här saken liggande här på en server. Min blogg (som är bäst och updateras så sjukt ofta). Jag kan göra en liten snabb recap av vad som hänt i mitt liv sedan sist (men de som verkligen bryr sig hoppas jag...

Hej Sverige! Ja, som ni märker av titeln så är jag inte längre kvar på Jersey, utan hemma i mitt kära underbara Sverige. Visst kan det tänkas lite onödigt att ens skriva ett inlägg om det eftersom de enda som läser min blogg redan har träffat mig s...

Hej Sverige! Tiden går verkligen alldeles för långsamt just nu. Jag känner hemresan närma sig, men inte fort nog. Jag saknar Sverige. Jag saknar grillkvällar, iste med frusna jordgubbar, att gosa med katterna, köra bil, att randomly bli meddragen h...